Älska nedtrampat gräs!
Text: Gunnar Thelin
Under Betesutbytet ägnades mycket tid åt frågeställningar om hur man kan göra för att maximera betets produktivitet, diversitet och kvalitet på lång sikt. En översättning och tolkning av värdefull information har gjorts av Gunnar Thelin, som i dialog med Allen Williams fördjupat kunskapen ytterligare. Mer vila och tramp, är den korta sammanfattningen. Här får du veta varför och hur.
Många som tillämpar det vi kallar adaptivt fållbete, regenerativt bete eller holistiskt planerat bete erfar att vissa marker inte svarar så som man skulle önska. Upplevelsen kan vara att det står och stampar trots hygglig diversitet, en väl utformad betesplan med anpassning efter årsmån, och åtgärder som balbete eller spridning av stallgödsel. För åtminstone en del av dessa fall kan svaret ligga i att man ofta betar för tidigt, när gräset och örterna är i typ i mitten av den vegetativa tillväxtkurvan och kommer tillbaka för fort. Med andra ord, gräset får för kort återhämtning och vila.
Enligt Allen Williams finns väldigt mycket att vinna på att vänta tills gräset blivit högre, tätare och är närmare mognad, samt tillämpa längre tid för återhämtning och vila än man hittills brukat göra.
Data från extensiva studier som Understanding Ag bedrivit visar att gräsen behöver komma närmare mognad för att kolflödet till mikroberna i marken ska kunna få tillräcklig spridning till en så stor mikrob-population och till så stora markdjup som behövs för att nå bra regeneration. Om betet får växa sig högre kommer rötter att växa djupare i jorden, och den totala kolinbindningen blir mycket större än om man betar tidigare i tillväxtkurvan och vid fler tillfällen under säsongen. Att beta senare ger också större växtdiversitet och därmed större mikrobiell diversitet. Inte minst gynnas svamp, och aggregatbildning kan ske på större jorddjup.
De positiva kaskadeffekterna blir betydligt större vid bete närmare mognad än tidigare i det vegetativa tillväxtstadiet. Växternas morfologi förändras på ett positivt sätt, mikrobpopulationerna blir betydligt större och därmed optimeras mineralcykeln.
Understanding Ags data visar också på ett betydligt högre innehåll av fytonutrienter i växterna närmare mognad, vilket innebär en viktig kvalitetsförbättring. Detta är minst lika viktigt som proteininnehållet för djurhälsan.
Skapa en biologisk “hotspot”
En specialåtgärd man kan utföra för att maxa djureffekt på marken är det som vi testade på betesutbytet: Hålla djuren i tät grupp (ca 1000 ton djurvikt/ha) i en avlång fålla (ca 3 meter bred) för att få mycket rörelse och tramp i 20-30 minuter. Kallas “high density grazing” och ger även en “herd effect”. Denna åtgärd genomförs bäst i högt bete. Men om man inte har högt bete att beta och trampa ned, vad göra då? Man kan få viss effekt även med mindre frodigt bete. Dock viktigt att vänta tills gräsen passerat ”boot stage” (fyra utvecklade blad och axet på gång) och nåt fram till det reproduktiva stadiet (axgång) innan man går in. Därefter kör man en betydligt längre återhämtning och vila än man brukar. Gör man inte det riskerar man motverka det man uppnått med den ursprungliga insatsen.
Detta kan svårligen göras på ett helt skifte, men den hårdbehandlade ytan kan fungera som en värdekärna eller biologisk hotspot, från vilken mikrob-populationer kan växa vidare och därmed gynna växtligheten även vid sidan om den behandlade ytan.
Växla plats och maskinskörda högt gräs
Det är mycket stor skillnad på slåtter och bete! Mikroberna på och i djuren är till stor del desamma och kompatibla med mikroberna i jorden. Med bete tillför man biljoner av mikrober tillbaka till jorden, med slåtter nära noll. Dessa mikrober skapar tillsammans med mikroberna i jorden en ”microbial quorum sensing”-effekt vilket ökar replikationen och bygger ännu större mikrobiell biomassa. Dessutom tillför djuren gödsel och stimulerar den latenta fröbanken med sitt tramp.
När fasiken ska man slå då? Det bästa är att vänta tills man fått sån fart på markerna att de klarar en så kraftig smäll som en slåtter faktiskt innebär utan att degenereras. Det kan ta ett eller flera år. I vilket fall som helst så talar det Allen säger för att man bör undvika att ta två skördar av samma fält under en säsong och undvika slåtter av samma fält varje år. En omställning till ett sånt här sätt att bedriva bete och slåtter skulle innebära svårigheter att få in tillräckligt med vinterfoder för många på kort sikt. Men observera att detta är på kort sikt. När markerna regenererats i större omfattning är chansen god för att det kommer att finnas så det räcker för både bete och slåtter. Det är helt enkelt så att man ökar befintlig marks produktivitet och utökar resursbasen med det här sättet att beta.
Man skördar mindre areal varje gång, men får betydligt fler balar per hektar. För att klara en sådan omställning utan att behöva minska antalet djur (vilket ofta är negativt för att klara av att leverera positiva beteseffekter till tillräckligt stora ytor) kan man då behöva köpa in foder. Det kan ju kännas bakvänt att trampa ned en massa gräs istället för att skörda till vinterfoder, men det är faktiskt en investering i framtida produktionskapacitet. Kostnaden i pengar för investeringen är då det man lägger på inköpt foder. Sedan ska det ju funka i kontexten förstås. Man alla kan i alla fall börja med att lära sig att älska nedtrampat gräs!