Ekosystemprocesserna –grunden för vårt samhälle

Text av Jörgen Andersson, publicerad i Facebookgruppen Nordiskt nätverk för regenerativt lantbruk 2020

Ett sätt att förstå naturen lite bättre är att lära sig om de fyra ekosystemprocesserna och tänka sig dem som olika fönster i ett och samma hus. Alla griper in i varandra och alla behövs i vitala ekosystem. Men när vi står där på våra knän, och undrar hur vi bäst kan vara till hjälp för just de här plantorna och de här små krypen, då kan vi sortera vår förståelse av helheten genom att titta in genom ett fönster i taget.

Vattencykeln

Samma vatten regnar ner, om och om igen, men frågan är hur länge det dröjer sig kvar i matjorden innan det återvänder till havet och himlen? Hur många levande väsen hinner det fylla i varje varv?

Vatten som dröjer sig kvar ger jämnare flöden av renare vatten i åar och älvar. Friska matjordar förebygger alltså översvämningar samtidigt som de ger oss rent vatten året runt.

Vitala ekosystem med frodig växtlighet kan också skapa sitt eget regn. Det är till exempel så att transpirationen från växtligheten inte bara kyler planeten och fyller på med vattenånga i lufthavet. Bladen skickar dessutom bakterier högt upp i himlen, och dessa partiklar gör det sedan möjligt för regndropparna att bildas.

Nederbördsmängden säger sedan något om hur mycket liv det kan bli på en viss plats, men vi måste också förstå skillnaden mellan effektivt och ineffektivt regn. Vattnet som snabbt rinner av markytan och tar jord med sig ner i diket och ut i allt brunare vattendrag är ”ineffektivt regn”. Vattnet som hinner avdunsta tillbaka upp i himlen utan att få ge liv till någon, är ”ineffektivt regn” det också.

Naturen gör regnet effektivt med hjälp av ett skyddande växttäcke på en porös matjord som kan ta emot vattnet som en tvättsvamp. När du går barfota på en sådan jord så är den sval, mjuk och liksom fjädrande. En jord där rötter kan hämta vatten från stora djup. Många skyller på ”torkan” när jordarna i själva verket blivit så misshandlade att regnet blivit ineffektivt.

Mineralcykeln

Näst efter vatten så är det kol som är den stora byggstenen i allt levande. Kol, kväve och syre hämtar livet direkt från atmosfären. Resten har livet lärt sig bryta ur det geologiska materialet från våra vittrande berg. Sådant som vi kallar för sand, mo, mjäla eller lera.

De geologiska cyklerna spänner över hundratals miljoner år, där berg blir sediment, och sedan, berg på nytt. Det betyder att även de näringsämnen som ”förlorats” till sjöbotten kommer tillbaka till livet de också, bara man väntar länge nog.

Bergets söndervittrande material tar aldrig slut, men precis som med vattnet så gäller det att jorden kan behålla mineralerna i livets korta kretslopp utan att de sköljs eller blåser bort.

Det är samma mullhalt som hjälper jorden hålla vatten, som också hjälper den hålla mineralerna.

När mullhalten sjunker så är det allvarligt på riktigt. Livets byggstenar försvinner utom räckhåll och våra samhällen går obönhörligen under.

Bakterier, svampar och allsköns andra krumelurer i matjorden utgör sålunda, tillsammans med växternas rötter, det myller av liv som frigör mineralerna ur det geologiska materialet och som på så vis skapar mullen vi alla beror av.

Ju mer liv det finns överallt i ekosystemen desto större andel av mineralerna kommer att delta i det. Vi kan t.ex. påminna oss om hur produktiva våra vatten var på Gustav Vasas tid då allmogen klagade över det evinnerliga laxätandet. Laxvandringen är också ett underbart exempel på hur stora mängder näring kan simma uppströms och faktiskt, via björnar och andra djur, dessutom bäras tillbaka långt upp på land.

I haven är det valarna som lyfter näring från havets djup till växtligheten i den solbelysta ytan. Då kan det bli mer fisk som i sin tur kan lyftas högt upp på land av häckande fåglar.

På land har vi betesdjuren som äter det frodiga gräset nere i dalgången, men sedan idisslar på högre höjd för att få bättre utsikt och för att slippa insekter. De bär på så sätt bördigheten tillbaka uppför backen och de gör det i stor skala.

Det finns en myt om att växtnäring alltid måste cirkulera, men om vi hellre tänker att näringen ska komma till nytta där den hamnar så utvecklas tankebilden. Då kan vi få syn på den naturliga kombinationen mellan många människor som kan odla intensivt och den naturliga ansamlingen av näring där det råkar bo mycket människor. Cirkulationstanken uppmuntras t.ex. av dem som tänker att jordbrukets fosfor annars måste hämtas från sinande gruvor i Afrika. Men som tur är så utvecklade alltså livet hållbara metoder för "allmän brytning” av fosfor redan för 700 miljoner år sedan.

Cirkulation är såklart bra, men så länge vi hyllar de fyra ekosystemprocesserna så finns det ibland fler lösningar som också kan vara rätt.

Energiflödet

Solen lär ska fortsätta skina i ytterligare 5 miljarder år. Ett underbart flöde av energi som fångas elegant av de gröna bladens fotosyntes. Fler blad, större löv och friskare barr. Svårare än så var det inte med den här ekosystemprocessen.

Så många friska växter som möjligt, överallt, som fångar så mycket sol som möjligt, så länge som möjligt.

Om solen slösar sina strålar på mark utan växtlighet så kan vi människor göra något åt det, och om solen lyser på döda eller trötta växter så kan vi göra något åt det också.

Betesdjuren och betesväxterna kan till exempel behöva vår hjälp, för om det inte kommer någon flock med djur så blir det mindre fotosyntes i bladen. Man kan säga att betesdjuren är gräsmarkernas ”reset-knapp” som startar om växtligheten flera gånger under samma vegetationsperiod.

Varje gång det händer så "säljer" betesväxterna energi från sitt ”sollager” i rötterna, till livet i matjorden. I utbyte får de mineralerna som livet utvunnit åt dem. Det vill säga att betesdjuren låter solen skina ända ner i underjorden.

Djur och insekter ser också till så trötta gamla träd kan bytas mot yngre, eller mot gräsens mer jordbyggande fotosyntes. Det enorma barrskogsbältet och tundran i vår norra hemisfär var tidigare den halvöppna mammutstäppen. En balans mellan träden djuren och gräsen som fångade solen mer effektivt, och som också höll skogsbränderna i schack.

Som gammal bonde var det en särskilt pinsam upptäckt att jag själv brukat förhindra fotosyntesen på åkrarna. Våra vanligaste monokulturer kommer ju inte igång förrän en bit in på växtsäsongen och sedan dröjer det inte många veckor innan fältens gröna färg övergår i gult och brunt. Det betyder att våra allra bördigaste marker, med hjälp av diesel, förhindras från att få vara vitala ekosystem.

Artsamspelet

Om regnet ska få göra så mycket nytta som möjligt, så ofta som möjligt. Och om mesta möjliga mineraler, liksom vattnet, ska få vara i det som lever. Och om så många av solens strålar som möjligt, ska få ge oss så mycket fotosyntes som möjligt, så behöver vi tillåta så många arter som möjligt, att få samspela så bra som möjligt.

Det finns en lag som kallas ”Maximum power principle”. Den kan beskrivas som en naturlag som tvingar varje art i ett ekosystem att bidra till systemets totala energieffektivitet. Det vill säga att varje art, för sin egen framgångs skull, behöver vara bra för ekosystemet som helhet.

Om det inte hade varit på det här sättet så hade vi sett färre arter som konkurrerat ut varandra på helhetens bekostnad. Vän av ordning kan då invända att det är väl precis det vi ser när vi Homo sapiens nu river ner mer än vi bygger upp. Men naturlagar fortsätter att vara naturlagar även under tillfälliga obalanser. I det ljuset väljer vi människor mellan två saker. Antingen lär vi oss bli bra för ekosystemen som helhet, eller också rundar vi av vår vistelse här, lite tidigare.

Jordbyggare

Samtliga ekosystemprocesser hämtar sin kraft i matjorden.

Det är den levande jorden som tar emot och håller vattnet.

Det är den levande jorden som tillgängliggör och håller mineralerna.

Det är den levande jorden som håller upp alla solfångande barr, blad och löv.

Det är den levande jorden som är basen i livets myllrande mångfald.

Livets längtan efter sig själv gör att naturen bygger matjord så mycket den kan, och den berättar för oss människor, att vi knappast har något bättre för oss än att växa upp och bli jordbyggare vi också.